Peter

Det var en vanlig tisdag och jag skulle upp på en reklambyrå på möte inför ett projekt som de ville anlita mig till. Runt bordet satt fyra män och två kvinnor, varav jag var den ena. Den andra kvinnan, vi kallar henne Karin, var kall, föreföll humorlös och rätt tråkig överlag – usch, jag avskyr att använda sådant språkbruk i beskrivande av andra, men detta var mitt första intryck av henne som jag försöker dela med mig av eftersom jag tror att det har relevans för vad som senare hände.
Jag försökte prata med henne på tu man hand, lite med undertonen av att vi var de enda två i rummet som inte hade penis och kanske därför borde hålla ihop lite extra… men nej, förgäves. Hård som en förstenad fura. Då ska man också veta att reklambranschen är oerhört grabbig i jargongen, och som kvinna tvingas man antingen att köpa det eller inte. Det gäller att välja sina tillfällen att säga ifrån, pick your fights, så att säga. Hon valde tydligen Margaret Thatcher-stilen. Det är väl okej, men inget som jag har lätt att finna minsta gemensamma nämnare med.

Hur som helst, vi kickade igång projektet, och samarbetet förflöt rätt bra på det hela taget. Tills vi skulle ta en gemensam fredagslunch en helg senare…
Förutom vi som var involverade i detta, tillkom några respektive. Karin skulle ansluta en halvtimme senare eftersom hon skulle mejla iväg diverse utkast och blablabla.
Jag reste mig för att gå och tvätta händerna på damrummet innan maten, och vid restaurangens entré stötte jag bokstavligen talat ihop med en man eftersom jag råkade snubbla på en mattkant – jösses så klyschigt, men dessvärre alldeles sant! När jag säger ‘man’, då menar jag verkligen Man.
Solarplexus imploderade, hans ljust blå ögon, omringade av skrattrynkor, glimtade till mot mig och han fångade upp mig så där gentlemannamässigt och stabilt, vilket för övrigt fick mig att känna hans vältränade armar under kostymen. Han luktade gudomligt, inte parfym eller after shave, bara… rent. Fräscht. Förmodligen fanns det också några spökande feromoner med i den doftbilden.

‘Oj! Vilken tur att du stod där!’, fick jag ur mig med en otypisk nervös andhämtning i rösten.
‘Tur för dig, eller mig?’ log han tillbaka.
Jag försvann in på damernas efter ett leende och några koketta ögonkast, och kände hur pulsen ökade.
Oj. Vilken sexappeal! Jag är inte lättimponerad, rätt luttrad om man säger så, men det där lilla mötet… kemi!

Jag tvättade händerna, rättade till klänningen och gick tillbaka till mitt sällskap. Hör och häpna vad som hände sen: Han satt vid vårt bord! Han satt bredvid VD:n och skrattade i förtrolighet åt något, det verkade som om de kände varandra väl, speciellt med tanke på att VD:n höll armen om hans hals på ett utpräglat ‘tjena-killen-fan-jag-gillar-dig’-sätt.
Mannen såg leende upp på mig och höjde förvånat på ögonbrynen. Jag gengäldade minen.

‘Alla fotknölar på plats?’ undrade han charmigt.
‘Jo, det verkar så’ sa jag med en nick åt VD:n och honom, inte längre lika nervös i stämman, gudskelov.
‘Jasså, känner ni varandra, eller vaddå?” frågade VD:n förbryllat.
‘Nja, vi stötte på varandra en snabbis utanför toaletten…’ sa mannen utan att släppa mig med blicken eller sluta le brett.
‘Alltså, stötte på, inte stötte på…’ försökte jag på ett oerhört löjligt vis förtydliga, av någon anledning som jag själv inte förstod men genast ångrade.
‘Tala för dig själv’ sa han och log, om möjligt, ännu bredare, ‘Peter’ sa han sen och räckte fram handen.
‘Aha – en Riktig klippa alltså’ sa jag och tog den. Handen, alltså.

Jag slår mig ner på min plats, som händelsevis råkar vara precis mittemot där Peter sitter, och undrar om någon har beställt något till mig, och i sådana fall vad.
Då.
Då kommer vändpunkten, den lilla s.k twisten i storyn.
Karin kliver in i lokalen, stegar fram till Peter, hälsar honom med en puss på munnen och ett ‘Hej, Älskling’.
Det visar sig att dom är gifta. Jag hade inte ens sneglat på hans vänsterhand innan dess, men såg nu mycket tydligt att där, mycket riktigt, var en guldring placerad på ringfingret.

Snopet.

Tillåt mig att få snabbspola framåt.
Nu har jag redogjort för hur vi träffades samt gjort klart att situationen är, så att säga, delikat.
Peter och jag rörde oss som i cirklar kring varandra i nästan tre månaders tid. Som två himlakroppar vars dragningskraft kommer att se till att de förr eller senare krockar… det var liksom inte en fråga om ‘om’, utan helt och hållet ‘när’.
Eftersom Karin visade sig vara en järnlady, för att inte säga tvättäkta hagga, så ebbade mitt dåliga samvete ut mer och mer. Jag är för systerskap. Vi kvinnor lägger alldeles för mycket energi på att rivalisera med varandra, istället för att hålla ihop, lyfta varandra. Alltid Kvinnan först, i min värld. Men se, där är jag ju inte riktigt sanningsenlig… Jag lät ju inte bli Peter. Hade Karin visat sig vara en superintressant, varm och sympatisk människa som jag funnit referenspunkter med, så kanske detta inte hade hänt. Jag vet inte. Eller så hade det gjort det ändå… Det är klart att Peter är den som har det största ansvaret i detta, men jag kan verkligen inte tvaga mina händer och avsvära mig någon skuld.
Det enda jag egentligen säger – och detta ska inte misstolkas som något försvar – är att det blev lättare och lättare att frångå den lilla moral man har i takt med att sympatin för Karin dalade.

Falskt?
Omoraliskt?
Absolut.
Inte desto mindre Levande.
För jag tror – jag skulle kunna ha använt mig av verbet ‘vet’ här, eftersom Peter och jag har en så pass öppen dialog med varandra och han berättar saker för mig – att Peter och Karins sexliv och förhållande förbättrats sedan jag klev in i det. Visserligen utan Karins vetskap, men ändå. Hon lider inte, snarare precis tvärtom.

Jag vill berätta om första gången vi kapitulerade inför varandra, men klockan är mycket och jag har tider att passa imorgon, så låt mig får återkomma till det.

Tänk på det som vore det en Carlsberg – worth waiting for.