» 2008 » juni

Det var en vanlig tisdag och jag skulle upp på en reklambyrå på möte inför ett projekt som de ville anlita mig till. Runt bordet satt fyra män och två kvinnor, varav jag var den ena. Den andra kvinnan, vi kallar henne Karin, var kall, föreföll humorlös och rätt tråkig överlag – usch, jag avskyr att använda sådant språkbruk i beskrivande av andra, men detta var mitt första intryck av henne som jag försöker dela med mig av eftersom jag tror att det har relevans för vad som senare hände.
Jag försökte prata med henne på tu man hand, lite med undertonen av att vi var de enda två i rummet som inte hade penis och kanske därför borde hålla ihop lite extra… men nej, förgäves. Hård som en förstenad fura. Då ska man också veta att reklambranschen är oerhört grabbig i jargongen, och som kvinna tvingas man antingen att köpa det eller inte. Det gäller att välja sina tillfällen att säga ifrån, pick your fights, så att säga. Hon valde tydligen Margaret Thatcher-stilen. Det är väl okej, men inget som jag har lätt att finna minsta gemensamma nämnare med.

Hur som helst, vi kickade igång projektet, och samarbetet förflöt rätt bra på det hela taget. Tills vi skulle ta en gemensam fredagslunch en helg senare…
Förutom vi som var involverade i detta, tillkom några respektive. Karin skulle ansluta en halvtimme senare eftersom hon skulle mejla iväg diverse utkast och blablabla.
Jag reste mig för att gå och tvätta händerna på damrummet innan maten, och vid restaurangens entré stötte jag bokstavligen talat ihop med en man eftersom jag råkade snubbla på en mattkant – jösses så klyschigt, men dessvärre alldeles sant! När jag säger ‘man’, då menar jag verkligen Man.
Solarplexus imploderade, hans ljust blå ögon, omringade av skrattrynkor, glimtade till mot mig och han fångade upp mig så där gentlemannamässigt och stabilt, vilket för övrigt fick mig att känna hans vältränade armar under kostymen. Han luktade gudomligt, inte parfym eller after shave, bara… rent. Fräscht. Förmodligen fanns det också några spökande feromoner med i den doftbilden.

‘Oj! Vilken tur att du stod där!’, fick jag ur mig med en otypisk nervös andhämtning i rösten.
‘Tur för dig, eller mig?’ log han tillbaka.
Jag försvann in på damernas efter ett leende och några koketta ögonkast, och kände hur pulsen ökade.
Oj. Vilken sexappeal! Jag är inte lättimponerad, rätt luttrad om man säger så, men det där lilla mötet… kemi!

Jag tvättade händerna, rättade till klänningen och gick tillbaka till mitt sällskap. Hör och häpna vad som hände sen: Han satt vid vårt bord! Han satt bredvid VD:n och skrattade i förtrolighet åt något, det verkade som om de kände varandra väl, speciellt med tanke på att VD:n höll armen om hans hals på ett utpräglat ‘tjena-killen-fan-jag-gillar-dig’-sätt.
Mannen såg leende upp på mig och höjde förvånat på ögonbrynen. Jag gengäldade minen.

‘Alla fotknölar på plats?’ undrade han charmigt.
‘Jo, det verkar så’ sa jag med en nick åt VD:n och honom, inte längre lika nervös i stämman, gudskelov.
‘Jasså, känner ni varandra, eller vaddå?” frågade VD:n förbryllat.
‘Nja, vi stötte på varandra en snabbis utanför toaletten…’ sa mannen utan att släppa mig med blicken eller sluta le brett.
‘Alltså, stötte på, inte stötte på…’ försökte jag på ett oerhört löjligt vis förtydliga, av någon anledning som jag själv inte förstod men genast ångrade.
‘Tala för dig själv’ sa han och log, om möjligt, ännu bredare, ‘Peter’ sa han sen och räckte fram handen.
‘Aha – en Riktig klippa alltså’ sa jag och tog den. Handen, alltså.

Jag slår mig ner på min plats, som händelsevis råkar vara precis mittemot där Peter sitter, och undrar om någon har beställt något till mig, och i sådana fall vad.
Då.
Då kommer vändpunkten, den lilla s.k twisten i storyn.
Karin kliver in i lokalen, stegar fram till Peter, hälsar honom med en puss på munnen och ett ‘Hej, Älskling’.
Det visar sig att dom är gifta. Jag hade inte ens sneglat på hans vänsterhand innan dess, men såg nu mycket tydligt att där, mycket riktigt, var en guldring placerad på ringfingret.

Snopet.

Tillåt mig att få snabbspola framåt.
Nu har jag redogjort för hur vi träffades samt gjort klart att situationen är, så att säga, delikat.
Peter och jag rörde oss som i cirklar kring varandra i nästan tre månaders tid. Som två himlakroppar vars dragningskraft kommer att se till att de förr eller senare krockar… det var liksom inte en fråga om ‘om’, utan helt och hållet ‘när’.
Eftersom Karin visade sig vara en järnlady, för att inte säga tvättäkta hagga, så ebbade mitt dåliga samvete ut mer och mer. Jag är för systerskap. Vi kvinnor lägger alldeles för mycket energi på att rivalisera med varandra, istället för att hålla ihop, lyfta varandra. Alltid Kvinnan först, i min värld. Men se, där är jag ju inte riktigt sanningsenlig… Jag lät ju inte bli Peter. Hade Karin visat sig vara en superintressant, varm och sympatisk människa som jag funnit referenspunkter med, så kanske detta inte hade hänt. Jag vet inte. Eller så hade det gjort det ändå… Det är klart att Peter är den som har det största ansvaret i detta, men jag kan verkligen inte tvaga mina händer och avsvära mig någon skuld.
Det enda jag egentligen säger – och detta ska inte misstolkas som något försvar – är att det blev lättare och lättare att frångå den lilla moral man har i takt med att sympatin för Karin dalade.

Falskt?
Omoraliskt?
Absolut.
Inte desto mindre Levande.
För jag tror – jag skulle kunna ha använt mig av verbet ‘vet’ här, eftersom Peter och jag har en så pass öppen dialog med varandra och han berättar saker för mig – att Peter och Karins sexliv och förhållande förbättrats sedan jag klev in i det. Visserligen utan Karins vetskap, men ändå. Hon lider inte, snarare precis tvärtom.

Jag vill berätta om första gången vi kapitulerade inför varandra, men klockan är mycket och jag har tider att passa imorgon, så låt mig får återkomma till det.

Tänk på det som vore det en Carlsberg – worth waiting for.

Innan jag fortsätter berätta om min lördag med Malin, vill jag bara säga att vi hade det fint igår, Peter och jag.
Han kommer att beskrivas i detalj inom kort, denna gentleman av hög kaliber, men en sak i taget.

Först Malin.
Alltid Malin först, på något sätt.

Jag vet inte vad hon sa till den lilla späda, blonda varelsen, men jag satt i soffan, sippade mitt vin och var ‘lyhörd’, precis som hon sagt åt mig att vara.
Det är något med Malin som är oerhört förförande, även för kvinnor som är straight. Hon är liksom… magisk. Fascinerande. Om jag skulle säga ‘överjordisk’ här, så skulle det låta som en klyschig överdrift, men jag kan inte låta bli, för hon är som tagen ur en erotisk novell.

Malin tittade på mig, höjde på ögonbrynen och formade ett ‘kom’ med munnen. Närsomhelst, tänkte jag för mig själv medan jag reste på mig och gick över till pianot. Gud vad jag älskar min nya, vita kjol, förresten!
‘Det här är Sofi’, förklarade Malin, ‘hon är olyckligt förlovad’.
‘Nej, men!’, utbrast Sofi lite generat.
‘Okej, förlåt då. Kanske inte olyckligt, men lite… osäkert?’
‘Hej’, sa jag och presenterade mig ‘vem har inte varit osäkert förlovad – det hör snarare till allmänbildningen att ha gått igenom en sådan grej’.

Vi fortsatte prata, dricka vin och vifta bort män. Efter en stund föreslog Malin att vi skulle byta till ett mer ostört rum, vilket vi gjorde. Det råkade bli sängkammaren… well, what do you know…
Men ingen brådska i sådana här ärenden, så vi fortsatte att konversera, sittandes som i en triangel mitt på dubbelsängen med våra glas stöttade mot knän och andra kroppsdelar – kanske bra att vinet var vitt eftersom överkastet såg dyrt ut.

Jag vet inte exakt hur det hände, eller hur det kom sig att det hände, men jag minns Malins ena hand på Sofis ben. Att hon, utan att släppa ögonkontakt med henne, lutade sig emot mig och började kyssa min axel upp mot halsen. Sofi satt blickstilla. Hon var svårtydd. Men hon gick inte därifrån.
Malin tryckte försiktigt ner mig i liggande position och böjde sig över mig. Hennes långa hår täckte mitt ansikte och det kändes som att ligga i en väldoftande koja. Allting gick väldigt långsamt. Som i slow motion. Som om vi båda tog det extra lugnt för att inte skrämma bort Sofi, som om hon vore en exotisk fågel, redo att flaxa iväg vid första hastiga rörelse.

Malin vände sig till Sofi: ‘Känns det okej?’
Hon satt tyst och allvarlig, men nickade till slut och plötsligt såg man något glimta till i hennes ögon. Hon är egentligen inte alls min typ av kvinna. För vän, ljus och tillbakadragen för min smak. Men det förtar inte att hon är väldigt söt. Man vill liksom ta hand om henne, hålla henne i handen, smeka henne över kinden och tala lugnande till henne, säga att hon inte behöver oroa sig för att allt kommer att ordna sig…

Malin smekte insidan av mitt vänstra lår, uppåt under kjolen. Det vita tyget låg som ett utbrett moln omkring mig, jag kände mig vacker. Det är sexigt att känna sig vacker. Sofi satt kvar i samma position, i skräddarställning med vinglaset i högerhanden, och bara tittade.
‘Vill du känna?’ frågade Malin henne.
Hon svarade inte först. Malins hand hade nått upp till mitt våta och svullna sköte, vi tittade på henne båda två och jag ryckte till lite när Malin manövrerade sitt finger på rätt sätt.
Plötsligt reser sig Sofi, ställer sitt glas på nattduksbordet och sätter sig ner på min andra sida.
Hon viskar fram ‘Jag har aldrig gjort något sådant förut…’.
‘Men du vet väl hur du själv vill ha det?’, frågade Malin med låg röst. Sofi nickade. ‘Gör samma sak med henne som du skulle vilja att någon annan gjorde med dig’, sa Malin.

Sofis hand smekte sig uppför mitt andra lår, och de släppte inte ögonkontakt med varandra ens när deras händer och fingrar möttes under min kjol.
Jag kom. Tyst men förlösande.
De slutade då. Det var som om Malins hela syfte med detta var att ge Sofi en inblick i en annan värld. Vår värld.

Undrar om vi hör något av henne i framtiden. Undrar hur det kommer att gå med hennes förlovning.
Vi bytte inte nummer med varandra.